Barn som utmanar.

Han springer. Snabbare än vad som borde vara fysiskt möjligt och så långt så långt bort springer han på sina korta små ben medan jag rusar efter och med bultande hjärta undrar hur länge till jag kommer ha en chans att komma ifatt. 

Han klättrar. Högre och högre utan att någonsin titta ner och sedan hoppar han skrattande rakt ut och tjuter av lycka när det killar i magen medan jag får kastar mig fram för att fånga. 

Han undersöker. Tittar, känner, klämmer och pillar på allt han kommer åt. Testar vad som händer när saker kastas i golvet eller slås mot varandra. Tänder och släcker ljusstakarna hundra gånger om. Drar i alla sladdar. Så sprängfylld av nyfikenhet på allt som finns runt oss. Stort som smått. Och jag ropar nej och stopp samtidigt som jag desperat försöker hinna gömma undan allt som verkar för ömtåligt för hans nyfikna små fingrar.

Han skriker. Med illrött ansikte och forsande tårar skriker han ur sig all ilska, sorg och frustration över att allt som inte går som han hade tänkt. Över att inte få ha sommarskor mitt i vintern, få äta smågodis i affären eller sitta i förarsätet i bilen. Han skriker i evigheters evighet tills jag känner mig helt matt. Han skriker här hemma, i affären, i bilen, på förskolan. Han vaknar på natten och skriker i mörkret när dagens orättvisor gör sig påminda. 

Han är ett barn som utmanar. Familj, släkt, vänner och förskolan. Han är ett barn som får främlingar att skaka på huvudet, sucka och viska till varandra "titta vilket ouppfostrat barn." Han är ett barn som hörs och syns.

Han är ett barn som är sprängfylld med just de egenskaper vi hyllar hos vuxna men besväras av hos barn. Energisk, påhittig, modig, utforskande, envis, viljestark. Egenskaper som utmanar omgivningens ork och tålamod. Egenskaper som gör det så mycket svårare att orka fortsätta vara lugn och pedagogisk när det är nya strider varje dag. Men också egenskaper som kommer hjälpa honom genom livets alls utmananingar. Egenskaper som gör honom  till just precis den häftiga, underbara, roliga och oändligt älskade lilla unge som han är.

Ibland när jag går genom någon affär med med ett vansinnigt litet barn som skriker och sparkar i min famn så möter jag någon som inte alls blänger eller himlar med ögonen. Någon som ler ett uppmuntrande "jag vet hur det är" -leende. Eller någon som kliver fram och säger "hej på dig lille vän" för att försöka hjälpa till att bryta skrikandet. Någon som vet att det där barnet som sitter still i en kundvagn och tystlåtet ler åt omgivningen och det där andra barnet som ligger mitt på golvet, sparkar med fötterna och illvrålar för full hals trots allt är precis lika fantastiska ungar båda två!!! Bara olika personligheter och olika utmaningar. 

Någon som ser bortom utbrottet och ser världens finaste Kasper. 

Vår ögonsten. Vår skatt! 

 



0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hej då till klass 1.

I början på november, ganska så exakt 2 månader efter debuten, deltog Scottie på sin fjärde och femte agilitytävling. Det var jag och mamma som drog iväg en helg tillsammans. På lördagen åkte vi till Kinnared och tävlade, på kvällen åkte vi till ett närliggande B&B och gjord en natt där och på söndagen åkte vi vidare till Kungsbacka för nästa tävling! 

Lördagens tävling var verkligen toppklass rent arrangörsmässigt. Alla visste hela tiden precis vad som skulle göras och tack vare en fantastisk effektivitet mellan klasserna så kunde flera timmar köras in utan att vi som tävlade behövde uppleva minsta stress. Hallen var avdelad på ett sätt som gav lugn för de hundar som var på väg att starta eller nyligen kommit i mål och som pricken över fanns det ett mycket generöst prisbord i alla klasser. Söndagens tävling däremot var totala motsatsen och det kändes som att tävlingsdagen aldrig skulle ta slut. Att befinna sig i ett småruggigt ridhus gjorde att tiden verkade gå extra långsamt och med över tre timmars resa hem kändes det allt mer stressande med långdragna ombyggnaden ju längre kvällen led. 

Men det var, som alltid, en mycket trevlig resa. Sällskapet var såklart toppklass (mamma är bäst!) och på lördagen var vi ett gäng Linköpingsekipage som satt tillsammans och hade trevligt vilket fick tiden att flyga förbi. Dessutom hade Scottie flera syskon med på båda tävlingarna och det var jättekul att se hur häftig hela kullen blivit, snacka om att dreamteam stämmer bra! Boendet visade sig vara ett bra val och bjöd på ett mysigt rum med sköna sängar, en härlig miljö på en hästgård och en mycket god frukost. Hela helgen vart som en liten minisemester.

Också var det ju agilityn. Det absolut roligaste som finns här i världen! Sju fantastiskt roliga lopp med lyckorus i kroppen oavsett resultat. Scottie är magisk och vi har så makalöst roligt tillsammans på banan. Varje lopp oavsett resultat.

Jag hade ett mål med helgen. Att nolla någon av de tre hopploppen och ta en femte uppflyttningspinne och därmed diplom. Sen hade jag även lite förhoppningar om att vi kanske skulle kunna nolla åtminstone ett enda av helgens fyra agilitylopp och ta vår första uppflyttningspinne där men med tanke på den avgrundsdjupa svacka vi befann oss i när det gäller kontaktfält så kändes det som smått ouppnåeligt och mer en absolut max en agilitynolla fanns inte på världskartan.

På lördagen i Kinnared så inleddes dagen med ett agilitylopp. Det var ÄNTLIGEN en riktigt bra balanssekvens för en gröngöling med runnings med böjd tunnel innan och hinder rakt fram efter. Scottie satt som ett tänt ljus  i starten, tog A-hindret jättefint, for in i böjda tunneln, gasade iväg över balansen och fick till min stora chock till en riktigt fin träff på kontaktfältet. WOW! Sen var det mest skrik- och panikhandling resten av banan och Scottie var lite överallt på banan men vi lyckades kriga oss i mål. Vår allra första agilitynolla! Scotties allra första agilitypinne! Därefter var helgens drömmål redan uppfyllt så döm om min förvåning när Scottie i nästa agilitylopp går in och ännu en gång sätter fina kontaktfält och ännu en gång nollar. Den här gången dessutom utan stora fulsvängar. Sist på dagen var ett hopplopp och det verkade helt enkelt inte finns särskilt mycket hjärnkapacitet kvar hos den lilla hunden, det var bara benen som sprang och det var inte många hinder som blev i rätt ordning. 

På lördagen i Kungsbacka så var det istället två hopplopp som var först ut. I det första loppet kom den där nollan jag hade förhoppningar om och diplomet var i hamn! I det andra loppet var det mest bara kaos och tillslut en disk. Dagens första agilitylopp kändes riktigt fint första halvan men sedan blev det en högst otippad disk när Scottie svängde åt fel håll efter ett hopphinder. Disken följdes dessutom av både slalomstrul och en riktigt läskig gunga där Scottie verkligen flög rakt ut eftersom hon inte förstod att det ens var en gunga när den började röra sig så pass mycket senare än vad de flesta hundar är vana vid. Hon var långt ifrån ensam om det misstaget och det var otäckt många hundar som fick sig en flygtur. Så var det dags för dagens andra agilitylopp och helgens allra sista chans. Gungan var tyvärr med igen men tack och lov placerad precis i början av banan vilket gjorde det möjligt att ställa sig framför och mer eller mindre tvinga hundarna att stanna. Det funkade! Scottie fortsatte banan och kändes förvånansvärt lättstyrd och fokuserad med tanke på att det var helgen sjunde lopp och hon avslutade banan med en ganska hög men utan tvekan godkänd träff på balansen. Vi hade nollat! Vi hade tagit helgen TREDJE uppflyttningspinne i agilityklass. Vi hade dessutom sprungit en agilitybanan på 22.91 sekunder. Ja det var en klass 1 bana där det mest bara var att springa rakt fram och ja det var dessutom ingen slalom med vilket garanterat kapar 2-3 sekunder men det var ändå rätt häftigt att se den där tiden och det gjorde det direkt mera värt att fortsätta slita med runnings!


Så nu är målen för klass 1 uppnådda. Fem pinnar i hoppklass och tre pinnar i agilityklass varav sex klassvinster och två andraplaceringar på totalt fem tävlingar och nitton lopp. Det har varit riktigt häftigt att springa klass 1 nu för jäklar vad mycket häftiga hundar det finns. På alla tävlingar så har det funnits ett par riktigt snabba hundar som krigar om förstaplatsen och om flera nollar samma lopp så har det räckt med någon enstaka stor sväng för att förstaplatsen ska vara förlorad. Häftigt! Men nu tror jag det kommer bli bra för Scottie att få börja svänga lite mer. Det där med att bara springa rakt fram hela tiden är ju både på gott och ont och det ska bli kul att få testa en annan sorts agility med yrvädret. Vår stora akilleshäl är fortfarande balansen och där tror jag inte det gör någon större skillnad i vilken klass vi är. Det finns ju gott om klass 1 banor med väldigt luriga sekvenser efter balansen precis som det finns banor i både klass 2 och 3 där det det bara är rakt fram efteråt. Jag tror helt enkelt inte vårt problem med balansen kommer bli bättre eller sämre av vilken klass vi är i. I nuläget är planen att hennes debut i klass 2 blir i Kinnared i början av februari. Det känns rätt lagom att ha två månader på oss att bara träna och bli redo! Sen hade det varit trevligt med lite fler tävlingar under våren men det kanske hinner ploppa upp.

Fokus kommer dock få ligga på Ming fram till maj! jag vill så gärna så gärna försöka kvala till SM 2018. Tanken var att hennes nästa tävling skulle bli nu i helgen i Åtvidaberg men istället sitter vi fast i karantän. Tack och lov är hela flocken i nuläget pigga och hostfria MEN vi var på samträning förra veckan och dumt nog tänkte jag inte på att flera av de andra hundarna på träningen varit på den där mardrömstävlingen i Askersund där var och varannan hund sedan fått kennelhosta. Jag anmälde mig aldrig till den tävlingen, vilket var surt som attan just den dagen men kändes som rena högvinsten efteråt, så då var det ju extra dumt att åka på samträning. För några dagar senare var det såklart flera stackars hundar som började hostade och vips så var hela träningsgruppen potentiella smittspridare. Jag hoppas på att jag kanske kan ha blivit räddad av att det bara var Ming som var med till samträningen och att hon är hunden som illvrålar hysterisk om någon annan hund ens tittar åt hennes håll. Nu har det iallafall gått en hel vecka så bara ett par nervösa dagar kvar tills vi är förbi gränsen. Hoppas hoppas vi klarar oss. Även om det inte är några viktiga tävlingar fören januari så har vi ju SÅ mycket vi skulle behöva träna på. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Helgkurs!

Annika Af Klercker var här i stan och höll kurs i söndags. Jag var tveksam till om jag skulle lyckas få någon plats alls (upp till 25 år hade förtur) så för att öka chanserna anmälde jag mig till båda grupperna. Och dra på trissor, jag lyckades sno åt mig en dubbelplats! Så på förmiddagen sprang jag i klass 2 gruppen med Scottie och på eftermiddagen sprang jag i klass 3 gruppen med Ming. 

Scotties tid på banan var mest kaos. Hon var utan tvekan den grönaste hunden i gruppen och det märktes väldigt tydligt att hon inte hunnit komma så långt i sin utbildning och att jag fortfarande inte alls lärt mig hur hon fungerar på banan. Hon sprang förbi de hinder hon skulle ta, hoppade  hinder hon inte skulle ta. kraschade hinderstöd, skällde, nafsade och var överallt och ingenstans på samma gång. Det kändes som att hon sprang SÅ snabbt helt tiden och jag inte hade någon vhans att hinna med men filmen avslöjar att det snarare handlar om att jag inte rör mig över huvud taget. Min osäkerhet över hur Scottie ska hantera olika situationer leder till att jag blir totalt passiv vilket såklart leder vidare till att Scottie hamnar någon helt annanstans än vad jag tänkt. Men mitt i allt kaos hade vi väldigt roligt tillsammans och för varje nytt "misslyckande" blev jag en erfarenhet rikare. Erfarenheter om vad jag behöver fokusera på i hennes grundträning och erfarenheter om hur vi ska kunna bli ett team och lära känna varandra på banan. Det där med att älga på i hundra knyck rakt fram, DET kan hon. Men nu är det dags att börja tänka på sånt där som att svänga, bromsa ibland, kommunicera med varandra. 

Efter förmiddagens galna upptåg så var det ytterst bekvämt att istället kliva  in på banan med Ming vid min sida. Hon så fint så fint hela eftermiddagen. Självsäker och med fint tryck men ändå väldigt kommunicerbar. Dels kände jag att jag lärde mig en hel del nya nyttigheter men framför allt så var hela passet med Ming en sån där härlig "vi kan ju!" -upplevelse. Det är bara den där lilla lilla detaljen med kontaktfält.....

Kurs är iallafall alltid väldigt roligt och lärorikt och Annika är helt klart en instruktör jag hoppas på att få chans att gå kurs för fler gånger. Jag önskar bara att jag hade tid och pengar till att gå kurs mycket oftare. Eller att jag bodde närmare någon lämplig instruktör. Tänk att kunna ha en egen "fröken" att springa för någon gång i månaden?! 

Nu ska vi totalvila från agility åtminstone ett par dagar, även om det är förbaskat svårt att hålla sig ifrån banan. Agility med dessa två brudar är ju liksom bland det absolut roligaste i hela vida världen! 

  

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Helgen som gått!

Varje måndag slutar jag klockan 11 och det är någonting jag verkligen stortrivs med. Oftast gör jag inga särskilda stordåd med de där måndagarna utan jag hämtar kasper, åker hem och äter lunch tillsammans med honom, går en ordentlig promenad med hundarna och sedan passar jag på att städa och fixa lite här hemma medan han sover färdigt. Jag brukar också passa på att sätta mig vid datorn en liten stund och skriva i bloggen. Datorn är nämligen stationerad i tjejernas rum och eftersom Kasper inte kan vara där inne så är det i princip bara på måndagar som jag kan smita in dit en stund utan att det står en arg 1-åring och skriker på andra sidan grinden. 

Men de där tidiga måndagarna ger hela veckan ett lugn! För även om nu helgen råkar ha varit fylld med diverse aktiviteter så har jag sedan måndagen på mig att "hamna i fas" och det blir inte lika mycket sån där tråkig vardagsstress under de dagar när både jag och kalle hart lite längre arbetsdagar. De dagarna kan dammsugaren få vila och tvätten få vara orörd och vi vuxna kan få lite mera tid över. Tid till familjen, tid till intressen, tid till att bara vara. 

Just den här helgen har jag ägnat åt lite av varje. I fredags var jag och mamma på Paus ett par timmar. Vi hängde i deras varmvattenpool, drack kaffe, babblade och bara hade det allmänt trevligt. Sedan avslutade vi med varsin "hot stone massage". Underbart! På lördagen åkte jag och barnen på invigningen av lill-valla lekpark. Precis som väntat var det galet mycket folk men barnen kunde ändå leka ordentligt och ett par timmar for förbi på ett kick. Väl hemma igen var det bara packa om bilen och sedan drog jag och Ida till Kinnared. Det hör ju inte direkt till vanligheterna att åka på tävling på eftermiddagen men det var faktiskt riktigt trevligt att få hela förmiddagen hemma med barnen först. Kasper fick hänga med på road-trip. Kalle hade besök av en av sina närmsta vänner som han inte träffar särskilt ofta så att lämna en intensiv 1-åring hemma kändes inte sjysst. Framför allt inte när september/oktober/november redan innebär väldigt mycket tid borta på tävling för min del. Och även om det nu var aningen intensivt att ha med sig Kasper till en inomhustävling så gick det ändå helt okej. Mycket tack vare att Ida flera gånger om hjälpte till och sparkade boll eller läste bok när jag skulle banvandra eller tävla. Tack!!!

Tre agilitylopp stod på schemat för Ming och det kändes som rätt bra förutsättningar för oss. Trevlig hopphöjd, korta avstånd och många hinder som skulle tas utifrån. Perfekt! 

Första loppet hade en rätt lurig start som jag kände mig lite tveksam till om vi skulle reda ut.Men Ming visade sig vara på helt perfekt humör! Världens fart men ändå följsam och den där första delen gick som en dans. Sen kom ett a-hinder med ganska fult avhopp men en liten tass på iallafall och sen körde jag bort oss genom ett urdåligt handlingsval som fick Ming att hoppa ett hinder från fel håll. Great dog shame about the handler. På balansen utmanade jag och sprang ifrån i ett blindbyte och det vart verkligen ingen bra träff men en liten tass hon nog allt på. Men vad spelar det för roll när vi ändå redan var diskade?! 

Andra loppet händer något som är SÅ typiskt för mig. Jag är för långsam igång vid starten och missar ett byte vid andra hindret (har hänt ungefär tretusen gånger förut) vilket leder till att jag måste bakombyte vid balansen och ligger låååångt efter när Ming ska ta kontaktfältet. När det dessutom råkade ligga en böjd tunnel runt nedfarten så innebar min långsamhet att Ming studsade sig fram över balansen och flööööög av utan att ens vara i närheten av något kontaktfält. Sen gick resten av banan klockrent. Det var DET loppet. Både jag och Ming befann oss hela tiden exakt där vi skulle och det kändes som att jag hade oceaner av tid till mina byten. Underbar känsla! Dessutom hade vi tredje bästa tiden i klassen så efteråt var jag helt uppfylld av bitterhet över min egna oförmåga att lära hundarna kontaktfält. Hur svårt ska det vara?

Tredje loppet hade exakt samma start som föregående och hinder nummer två skulle, precis som förra loppet, tas bakifrån MEN i det här loppet skulle hunden inte svänga vänster bort mot balansen utan göra ett helvarv och sedan ta slalomen på höger sida. Jag skickar runt Ming, börjar röra mig åt höger och är helt inställd på att hon ska följa efter i ett helvarv (som ALLA andra hundar i klassen gjort utan problem) men istället gör hon en S-sväng och hamnar på vänster sida om hindret. Panik! Jag gör någon improviserad plockning och lyckas få Ming förbi hopphindret och in i slalomen och det känns som att vi står där flera minuter men enligt dom som såg loppet utifrån (och lite mer befann sig i verkligheten) så blev verkade det inte tas någon direkt extratid. Så när Ming susade in i slalomen var vi fortfarande felfria! Därefter kom hopp, tunnel och balans. Jag sprang ifrån och befann mig vid kontaktfältet lagom till att Ming kom springandes och satte minst hundra tassar helt perfekt på kontaktfältet. Okej, det kanske var lite färre än så MEN det var så snyggt. Så pass snyggt att jag för en kort stund fastnade i att tokjubla över träffen och lite grann glömde bort att vi befann oss mitt i ett lopp och att det efter balansen fanns ett hopphinder som skulle tas bakifrån. Som tur är råkar ju just det där med att runda hinder vara Mings specialitet och i just det här fallet stod dessutom hindret så att hundarna fick sin naturliga linje mot baksidan (iallafall dom med runnings) så när jag väl kom tillbaka från mitt RC-heaven hade Ming redan börjat runda det där hindret och jag kunde bara plocka upp henne och fortsätta mot nästa. Sen kom ett A-hinder där Ming återigen gjorde ett perfekt kontaktfält och om grädde på moset satte hon även (dagens tredje) klockrena gunga. Med alla tre kontaktfältshinder avklarade satte vi fart med att kriga oss i mål. Och vi gjorde! Vi satte kvalårets allra första agilitynolla. Vi tog vår kvalårets första SM-pinne i agilityklass. Vi tog cert! 

Att få åka hem med en sådant resultat är såklart jättekul och vi behövde verkligen ha den där SM-pinnen för att SM 2018 inte ska kännas helt totalt omöjligt MEN det bästa med den där tävlingen var ändå känslan vi hade på banan alla tre loppen. Ming självsäkerhet och driv. Den behöver vi se till att alltid kunna få fram. Även när det inte är vår typ av banor. 

Min Ming. Som jag älskar att springa agility med den hunden! 

Söndagen ägnade jag åt att äta en underbar brunch hos karin, gå på hundpromenad, hänga i trädgården med Kasper och dega i soffan. Perfekt avslutning på en toppenhelg! 

  

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Älska agility!

Agility. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag tycker om agility och hur lycklig den gör mig. När Ming kom in i mitt liv och jag fick börja springa en annan sorts agility än vad jag kunnat gjort med mina tidigare hundar så gick agilityn från att "bara" vara en lite kul grej att syssla med ibland på  fritiden till att bli rena rama drogen. Känslan av att få springa agility med en liten racerråtta vid min sida är oslagbar! Och nu finns plötsligt Scottie här också. Inte nog med att det innebär att jag har två stycken otroliga träningskamrater utan det har också gjort att jag har fått börja springa ÄNNU häftigare agility och såklart kärat ner mig i sporten ännu mer. Det är nog tur att jag har ett rätt intensivt liv och inte lyckas ta mig till klubben mer än typ två gånger i veckan för annars skulle jag väl vara där på tok för mycket för vad som är hälsosamt för hundarna. 

Den här helgen stod Värnamo i kalendern och det är en tävling jag verkligen sett fram emot. En hel helg tillsammans med mamma, en natt med ostörd sömn på B&B och fem klass 1 lopp med Scottie. Kan det bli bättre än så?

Small och medium skulle inte köra fören efter lunch i lördags så jag kunde ta sovmorgon och äta frukost hemma i lugn och ro innan mamma kom och vi packade in oss i bilen. Lyx! Tävlingen hölls inomhus så vi höll oss torra och varma och kunde springa på bra underlag vilket verkligen kändes lyxigt en sån här helg när regnet föll och de flesta andra tävlingar gick utomhus. Först ut var ett hopplopp och Scottie satte en (aningen svajig) nolla och vann klassen. Hon svänger ungefär lika smidigt som en långtradare i nuläget men jag prioriterar fart och attityd. Svänga lär hon sig nog ändå när hon mognat lite i både knopp och kropp! Sedan följde två agilityklasser. A-hindret var inte med alls, gungan satte hon klockrent båda loppen och balansen gick åt helvete..... 
Dels hade Scottie lite svårt för själva balansen i sig (den var väldigt olik dom vi hittills kört på) och dessutom var det båda loppen sekvenser efter som vi inte alls börjat träna in än. Första loppet skulle hunden svänga relativt skarpt för att ta ett hopphinder samtidigt som det rakt fram låg baksidan på en tunnel. Scottie (och flera andra hundar med runnings) siktade in sig på tunneln och drog rakt fram förvånat letandes efter ingången medan de snabba hundar som siktade på rätt hinder visserligen svängde men oftast inte orkade svänga tillräckligt utan råkade runda hela hopphindret. Andra loppet hade hundarna väggen rakt fram efter balansen och skulle sedan svänga åt sidan mot ett hopphindret. Själva vägen till hindret blev naturlig och fin men Scottie vågade inte alls trycka på tillräckligt mycket över balansen för att få en träff på kontaktfältet. Sen är ju frågan om det berodde på väggen, balansbommen eller bara allmän orutin. I övrigt satte hon iallafall hela banan och gick i mål på en riktigt grym tid! 3.5 sekund före vinnaren (som är en hund med riktigt bra fart) och snabbaste tiden av alla storlekar. Rätt häftigt! 

Klockan hade hunnit bli närmare halv åtta på kvällen innan vi kunde bege oss mot det B&B som vi bokat rum på. Det visade sig vara en riktig pärla! Trevlig ägare, stort fint rum, bekväma sängar och en riktigt härlig frukost. Så är det någon som behöver ha boende runt Värnamo är "Dannäs Våffelcafe" ett hett tips. Komiskt nog så visade det sig att en av våra "värsta" konkurrenter bodde på samma ställe och det var verkligen jättekul att få tid se vilken trevlig person som fanns bakom det där namnet jag bara läst på startlistor/resultatlistor innan. Jag och mamma delade på en flaska vin och hetsåt lite fudge eftersom vi misslyckades med att hitta någon kvällsmat på vägen dit. Sedan sov jag som en stock i sådär 6-7 timmar och vaknade pigg som en mört straxt efter 6 på morgonen. Egentligen flera timmar tidigare än nödvändigt.

På söndagen (idag) var det bara två lopp. Först ut var hopploppet där Scottie rev första hindret och där jag sedan handlade som en rostig kratta. Disk med andra ord. När det var dags för agilityklassen ställdes balansen upp mitt i banan och jag började hoppas på en riktigt nybörjarvänlig sekvens. Så blev det inte. Istället skulle hunden svängas rätt skarp för att hitta en tunnelingång samtidigt som hunden linjen låg rakt in i den bortre ingången. Det blev en ganska given disk. 



Så nu har Scottie kört 3 tävlingar sen debuten och sprungit totalt 12 lopp. Hur har det gått då? Förvånande nog så har hon haft riktigt fin stadga. I starten så har hon inte visat minsta tendens till att försöka tjyvstarta i ett enda lopp. Ganska otroligt med tanke på hur ofta hon försöker tjyva på träningen. I slalom har hon haft 2 lopp där hon missat hindret helt och susat rakt förbi men övriga 10 lopp har hon hittat ingången utan minsta problem och framförallt så har hon alla 12 loppen kört färdigt hela slalom utan att försöka smita ur förtidigt. Det hade jag ALDRIG trott innan. Hon driver på bra, söker linjer, är (för det mesta) lyhörd och går helt enkelt mycket mer balanserat än vad jag hade förväntat mig. I hoppklass har hon nollat 4 av 6 lopp. I agilityn har hon fått fem fel 2 av 6 lopp (en gång på rivning och en gång på balansen) och diskat sig övriga 4. Det går helt enkelt inget bra för oss där och oftast är det just balanshindren som ställer till det. Gungan känns ändå stabil och A-hindret kan jag egentligen inte begära att hon ska göra särskilt bra med tanke på hur sällan vi tränat det. Men att balansen ska ställa till så mycket besvär skaver i mig. Jag som hade trott att det skulle bli lite MINDRE RC-hell den här gången? Problemet är att vi i 4 av 6 lopp stött på sekvenser som är mycket svårare än vad vi börjat träna. Och för en så pass ung och orutinerad hund som Scottie så är ju bara själva grejen med att springa på en annan sorts balans och på tävling svårt nog. Skarpa svängar eller tunnelfällor finns liksom inte på kartan att hon ska kunna hantera. 

Jag har nog mer tänkt att det skulle vara lite som med slalom. Där anses ju oftast att ens hitta ingång och ta alla portar som svårt nog för en nybörjare och sekvensen innan och efter är därför oftast ganska enkel. Men nu har jag fått inse att vi kommer behöva ha kommit betydligt mycket längre i träningen innan vi har någon chans att börja klara klass 1 banor. Egentligen kanske jag borde pausa Scottie tills vi kommit tillräckligt långt för att klara den här typen av sekvenser men det kan säkert ta över ett år och så länge kan jag inte hålla mig ifrån att tävla den här underbara lilla hunden. Jag sitter ju redan och letar fler tävlingar! Annars har jag funderat på att träna in ett stopp som jag kan använda så länge men jag har aldrig fått till ett riktigt bra 2+2 med någon hund och jag kanske dessutom försämrar hennes runnings genom att börja mixtra med ytterligare ett beteende. Så min tanke nu är att fortsätta tävla så att hon får erfarenheter av många olika balansen och förhoppningsvis börjar springa med samma fart som på träning (vilket borde ge betydligt bättre träffar) och sedan hoppas på att ibland komma till tävlingar där hunden faktiskt "bara" ska rakt fram efter balansen och alla andra lopp så får jag helt blunda för vad hon gör på nedfarten och lägga fullt fokus på att försöka lösa situationen efteråt och träna på det istället! Hon har ju trots allt bara sprungit 6 agilitylopp så med lite mer erfarenhet och ökat tryck över balansen kanske det ordnar till sig ändå. 
  

Äldre inlägg